Arbetskläder och arbetsskor

I vanliga fall bör arbetsgivaren förse en fastanställd inom servicebranscherna med arbetsdräkt. Arbetsskor finns däremot inte i regel separat omnämnda i kollektivavtalet. Olycksfallsrisker kan vara en grund för att arbetstagaren bör ha specifika arbetsskor. I så fall betraktas de som skyddsutrustning, som arbetgivaren alltid bör bekosta.

Arbetsdräkter enligt PAMs kollektivavtal

Man har kommit överens om nedanstående vad gäller arbetsdräkter i PAMs kollektivavtal:

Kollektivavtalet för handeln

Försäljare: Arbetsgivaren förser en fastanställd försäljare med en lämplig arbetsdräkt.
Lagerarbetare: Arbetsgivaren förser en fastanställd lagerarbetare med skydds- eller arbetsdräkt och arbetshandskar.
Arbetstagare vid service- och bensinstationer: Arbetsgivaren skaffar åt servicemontörer, biltvättare och rostskyddsmontör skyddskläder och -skor.
Dekoratörer: Arbetsgivaren förser en en fastanställd dekoratör med lämplig arbetsdräkt.

Kollektivavtalet inom fastighetsservicebranschen

Arbetsgivaren bekostar åt sina anställda arbetsdräkter och förser dem med arbetsredskap och -material.

Kollektivavtalet inom turism-, restaurang- och fritidstjänster

Arbetsdräkten bör vara korrekt och relevant. Arbetsgivaren överlåter åt arbetstagaren i arbetssyfte:
•• arbetsdräkt som krävs enligt lagstiftningen eller myndighetsanvisningar
•• arbetsdräkter, ifall att arbetsgivaren framställer specifika krav på exempelvis färgen på dräkten, dess modell eller dess enhetlighet.

Kollektivavtalet för bevakningsbranschen

Arbetsgivaren skaffar åt arbetagaren i enlighet med inrikesministeriets direktiv en lämplig väktardräkt. Dräkter och redskap som förutsätts för övriga arbetsuppgifter bekostas av arbetsgivaren, exklusive hund.

Arbetsskor

Då arbetskor är nödvändiga med hänsyn till olycksfallsrisker betraktas skorna som skyddsutrustning. Arbetsgivaren bör bekosta skyddsutrustningen i sin helhet. Arbetsgivaren har rätt att kräva att arbetstagaren använder skyddsutrustningen.

Till arbetsgivarens ansvar hör att bedöma risker för olycksfall. Om arbetsgivaren inte har tillräcklig sakkunskap för att bedöma omfattningen av riskerna, bör hen anlita extern expertis, vars kompetens bör kontrolleras. (Arbetarskyddslagen 10§)

En lättillgänglig extern expert är vanligtvis företagshälsovården som i en arbetsplatsutredning i varje fall bedömer om det finns behov av exempelvis arbetsskor. I arbetsplatsutredningen kan ingå ett omnämnande om goda ergonomiska skodon i syfte att främja arbetshälsan. Ofta nämns det tydligt i utredningen om det är frågan om en rekommendation som förbättrar
orken i arbetet för dem som står mycket i sitt arbete, eller om det är frågan om en förpliktande anskaffning för arbetgivaren i syfte att undvika en olycka.

Vanligtvis inom branscher där det sker många olyckor sköter arbetsgivarna väl om utrustningen, bland annat om anskaffningar av skyddsskor. Sanktionerna som åläggs arbetgivaren är stora ifall att det i en olycksfallssituation uppdagas att
arbetsgivaren har vanskött sina skyldigheter. Skyddskorna bör liksom annan skyddsutrustning passa dess användare. Sålunda är det högst osannolikt att samma modell av skyddsskodon skulle passa alla.

Arbetsgivaren kan givetvis bekosta skyddsskor åt sina arbetstagare också då de inte är obligatoriska som vid risker för olycksfall. I så fall kan arbetsgivaren subventionera anskaffningen endast med en del av det totala skodonspriset. Arbetsgivaren kan dock inte förutsätta att arbetstagaren skaffar skorna och betalar sin andel av priset.