Nolltimmarsavtal och avtal där arbetstagaren kallas in vid behov

Med nolltimmarsavtal syftar man i talspråket på olika typer av arbetsavtal där arbetstiden varierar mellan ett maximi- och minimiantal timmar och man kallas in till arbetet vid behov. I kollektivavtalen kan man slå fast egna bestämmelser för dessa och kräva en genomsnittlig minimiarbetstid.

I arbetslagstiftningen har man från och med 1.6.2018 fastslagit arbetstidsarrangemang för s.k. varierande arbetstid.

Även i kollektivavtalen för olika branscher kan man hitta motsvarande bestämmelser.

Utöver dessa anses även sådana arbetstagare, som kallas in till arbetet vid behov och för vilka varje arbetstillfälle utgör ett separat tidsbundet arbetsförhållande, arbeta med nolltimmarsavtal. 

Avtal med varierande arbetstid i lagstiftningen

I arbetsavtalslagen finns en definition på villkoret om varierande arbetstid. Med det avses för det första ett arbetstidsarrangemang, där arbetstagarens arbetstid varierar mellan en minimi- och en maximimängd som man kommit överens om i arbetsavtalet. Den i arbetsavtalet överenskomna arbetstiden kan således vara till exempel 0–40 timmar i veckan eller 10–37,5 timmar i veckan.

Med villkor om varierande arbetstid avses för det andra ett arrangemang, där arbetstagaren förbinder sig att arbeta då hen kallas in till arbetet. Härvid är minimiantalet timmar i praktiken noll.

Arbetsgivaren får inte ta initiativ till avtal med varierande arbetstid överhuvudtaget, då arbetsgivarens behov av arbetskraft är stadigvarande.

Arbetstagarens minimiarbetstid får inte heller avtalas så att den är mindre än vad behovet av arbetskraft förutsätter. På denna grund kan minimiarbetstiden höjas under arbetsförhållandet, för arbetsgivaren ska förhandla med arbetstagaren om en uppdatering av minimiarbetstiden, om den faktiska arbetstiden under de föregående 6 månaderna visar att minimiarbetstiden enligt avtalet är mindre än behovet av arbetskraft.

För tilläggsarbete krävs det att den som arbetar enligt ett avtal med varierande arbetstid varje gång separat eller för en kort tidsperiod ger sitt samtycke. I lagen finns dessutom separata bestämmelser om uppgörande av arbetsskiftsförteckning, lön under sjukdomstiden och lön under uppsägningstiden.

I kollektivavtalen kan det finnas egna definitioner för motsvarande arbetstidsvillkor. Kolla upp saken i kollektivavtalet för din egen bransch; du hittar det exempelvis här.

Kollektivavtalen kan förbjuda användning av nolltimmarsavtal

I kollektivavtalet har man helt kunnat förbjuda användning av avtal med varierande arbetstid. Enligt till exempel handelns kollektivavtal ska man med en arbetstagare som arbetar mindre än 37,5 timmar avtala om genomsnittlig minimiarbetstid.

Om en anställd inom handeln arbetar så att hen ”kallas in vid behov” eller ”kallas in separat”, utgör varje erbjudet arbetstillfälle ett separat tidsbundet arbetsförhållande. För tidsbundna anställningsförhållanden ska det finnas lagenliga grunder, så arbetsgivaren kan inte använda sig av sådana om behovet av arbetskraft är kontinuerligt.

Arbetstagaren har i så fall också alltid rätt att tacka nej till arbetstillfällen som erbjuds.

Om arbetsskift antecknas i arbetsskiftsförteckningen och arbetstagaren inte har möjlighet att tacka nej tyder det på att det är fråga om en deltidsanställd och att man ska avtala med personen om genomsnittlig minimiarbetstid.