Debatten om företagsansvar återspeglas inte i anställdas löner

Företag satsar alltmer på att kommunicera om sina ansvarsåtaganden, men en viktig insats uteblir. En lön som man kan leva på är en mänsklig rättighet. Det betyder en inkomst som gör det möjligt för en anställd och dennes familj att få en grundläggande nivå av mat, boende, kläder, hälsovård och utbildning samt lite besparingar. Hundratals miljoner arbetande människor lever i fattigdom. 

Clean Clothes-nätverket har på Fashion Checker-webbplatsen samlat in information om mer än 100 klädmärkens ansvarsåtaganden, dvs. transparens, utbetalning av lön som man kan leva på samt underleverantörers konkreta lönenivåer. På webbplatsen finns även finländska företag för vilka lönefrågor i globala värdekedjor är lika knepiga som för vilket företag som helst. Det att företaget är finskt är ingen garanti för ansvarsfull produktion, och Kesko, Luhta, Marimekko, Reima, S-gruppen, Stockmann eller Tokmanni kan inte bevisa att de i sin klädproduktion garanterar en lön som alla anställda kan leva på. 
Problemet gäller inte bara de bekanta låglöneländerna där den lagstadgade minimilönen utgör en tredjedel av en lön som man kan leva på, som t.ex. i Bangladesh. Även i östeuropeiska länder, t.ex. i Ukraina och Slovakien, kan lönerna vara en fjärdedel eller till och med en femtedel av en lön som man kan leva på. 

Företagens och privatpersoners ansvar

Debatten om företagsansvar har inneburit att företag satsat mera på frivilliga ansvarsåtgärder. Få företag har ändå tagit fasta på lönefrågan. Kan produktion där människor inte får tillräckligt betalt för att leva på sin lön vara ansvarsfullt? 

Till exempel modekedjan H&M gick 2013 ut med nyheten om att de sammanlagt 850 000 anställda som jobbar för H&M:s strategiska underleverantörer skulle fram till slutet av 2018 få en lön som de kan leva på. 

Nätverket har följt upp målet och gjort sig klar för en kampanj efter att tidsfristen gick ut, eftersom H&M inte lyckats rapportera om framgång i frågan på ett trovärdigt sätt. I slutet av n 2018 blev det klart att målet som lanserades med buller och bång inte har uppnåtts. 
H&M har inte hanterat misslyckandet öppet, och satte inte heller upp ett nytt mål utan sopade det ursprungliga ambitiösa målet under mattan. En video om företagets löfte har tagits bort från YouTube. 

Ansvarslöften utan ordentlig ersättning 

Företag hävdar ofta att det är svårt att fastställa vad en lön som man kan leva på egentligen är eller att företag inte kan fixa frågan själva. 

Varför betalar inte företag som kallar sig ansvariga för produktionen så att alla som jobbar i värdekedjan får ordentligt betalt för sitt arbete? 

De flesta klädmärken äger inte själv fabriker där kläderna tillverkas, och kläder skickas från en och samma fabrik till flera kunder. Ett enskilt företag har begränsade möjligheter att påverka lönerna på fabriken. 

Och att räkna fram en lön som man kan leva på är inte helt enkelt det heller. Lönenivån varierar beroende på var fabriken är belägen, även inom samma land, och det finns flera beräkningsmodeller. 

Trots konsumtionspotentialen inom den växande globala medelklassen växer klädindustrin långsamt. Konkurrensen är stenhård och branschen förändras snabbt: produktion flyttas till billigare länder där priserna är lägre. 

Företagen påpekar gärna att lönenivån är ett strukturellt problem. Länder lockar industrin med låga kostnader och företag ger löften om ansvar utan att infria dem. 

Det krävs konkreta åtgärder

För att råda bot på problemet måste företag engagera sig i frågan och främja den aktivt. Att endast uttala sig om etiska regler räcker inte; ett ansvarsfullt företag sätter upp mål, vidtar åtgärder och rapporterar om framsteg. Ansvarssystem är verktyg för detta, även om de har sina brister. 

De största finländska klädföretagen tillhör företagsansvarssystemet Amfori BSCI som förutsätter införandet av en lagstadgad minimilön eller en kollektivt förhandlad lön. Vid revisioner rekommenderar man en så kallad Anker-metod för att bestämma en tillräcklig lön inom produktionsområdet. Revisorn är alltså inte skyldig att använda den, och ett företag som köper kläder från en fabrik som genomgått en inspektion informeras inte automatiskt om den beräkningsformel som använts vid revisionen. Därför ger systemet lite stöd till företag som eftersträvar tillräckliga löner i sin värdekedja. 

Investeringar i länder som Bangladesh ses som en fråga som backar upp utvecklingen. Om det i praktiken innebär arbetsplatser med en så låg minimiinkomst att det inte gör det möjligt att lägga pengar på sidan  för en dålig dag, ligger man långt från målen för en hållbar utveckling. 
Coronapandemin har synliggjort det ohållbara läget inom textilindustrin. Miljontals människor som slavar för svältlöner går hungriga på grund av inställda eller uppskjutna order. 

Ett inbyggt fel som måste rättas 

Företagsansvar har blivit miljarddollarverksamhet. Det civila samhället rapporterar regelbundet om brister i företagsansvars- och revisionssystem, och framstegen med bindande lagstiftning om företagsansvar i Finland och inom Europeiska unionen visar att tiden för frivilligt företagsansvar börjar vara förbi.

De grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter har delvis flyttats djupare in i värdekedjorna, t.ex. den kinesiska bomullsproduktionen har nyligen kopplats till tvångsarbete som utförs av den uiguriska minoriteten i landet. 

En bindande lag om företagsansvar tvingar alla företag att göra det minsta som krävs för att skydda mänskliga rättigheter – i hela värdekedjan. 

Skribenten är Föreningen för etisk handel Eetti ry:s ansvarsexpert Maija Lumme.