En trygg återgång till vardagen, tack

Trots sitt kryptiska namn är sessionen viktig. Då man i de årliga budgetförhandlingarna i det närmaste flyttar pengar från en ficka till en annan, avgör man i ramförhandlingarna hur mycket man kan samla åt sig.

Pärsen man står inför är inte den lättaste. Regeringen får balansera mellan återhämtningen från pandemin och sysselsättningsmålen. Kommunalvalet är också trevligt nog bakom hörnet. Om man misslyckas med exit-planen, kommer Twitter-trollen att anse att sysselsättningsåtgärderna inte är tillräckligt aggressiva (detta kommer visserligen att hända i alla fall), sedan får man ännu på käften i kommunalvalet och till råga på allt kanske vi ännu får rösta i ett förtida riksdagsval.

Regeringens primära uppgift är fortsättningsvis att stöda de arbetstagare och branscher som pandemin kört över. I första ledet kommer turismen och restaurangerna, men även fastighetsbranschen, bevakningsbranschen, specialhandeln, PAF:s spelplatser och ett flertal andra inom servicebranschen har fått sin beskärda del. Återgången till ett åtminstone något så när normalt tillstånd måste ske senast i början av hösten. Vaccinationerna måste effektivt nå också dem i arbetsför ålder och företagen behöver stöd i realtid för att kunna anställa. Om man misslyckas med detta, kommer branscherna att via konkurser och arbetslöshet genomgå sådana strukturella förändringar som det inte finns någon återvändo från.

Väldigt mycket står alltså på spel. De anställda inom servicebranschen kan ändå sova gott av den anledningen att det åtminstone inte hänger på deras insats hur väl vi klarar av pandemin. Det är intressant att då krisen slår till, är de vars arbete förr varit nästan osynligt plötsligt oersättliga. Låt oss alltså stanna upp och fundera på vem som ska ha tack för de senaste dryga 12 månaderna. Servicebranschens yrkesfolk har osjälviskt och med äventyrande av den egna hälsan sett till att hålla de hjul i rullning som har möjliggjort en tolerabel vardag för oss.
 

Då företagen efter pandemin kämpar för att överleva finns det ingen morot i världen som kan hjälpa en arbetssökande att hitta ett arbete om man helt enkelt inte har råd att rekrytera.

Mot denna bakgrund är det ganska tufft att se vilken typ av tack vissa kretsar vill ge dessa pandemitidens hjältar i ramförhandlingarna. I ”uppmuntrans” namn kräver man nedskärningar i utkomstskyddet för arbetslösa i en situation då det i praktiken inte finns några jobb. Då företagen efter pandemin kämpar för att överleva finns det ingen morot i världen som kan hjälpa en arbetssökande att hitta ett arbete om man helt enkelt inte har råd att rekrytera.

I själva verket behövs något helt annat: stöd för sysselsättningen i realtid och ett högre utkomstskydd för de arbetslösa som förlorat sitt arbete som en följd av pandemin. Så länge som arbetsmarknaden inte drar normalt är det onödigt att ens drömma om att ändra i utkomstskyddet för arbetslösa – åtminstone så att det försämras.  

Önskemålen hos servicebranschens anställda är måttliga. De begär inte att man ska ta ner månen eller att de ens ska få ett särskilt tack för sina uppoffringar – även om det sannerligen vore rimligt. De önskar sig en trygg återgång till arbetsplatserna och möjlighet att ta hand om sina familjer och sin vardag på en stabil och förutsebar grund. Det är inte mycket begärt – och det måste regeringen kunna leverera i sina ramförhandlingar.

Då företagen kämpar för att överleva finns det ingen morot i världen som kan hjälpa en arbetssökande att hitta ett arbete om man helt enkelt inte har råd att rekrytera.