Fackförbunden har en nyckelposition då de driver på förändringar

Just nu, i mitten av oktober, har Orlando “Marlon” Quesada bara några arbetsdagar kvar innan hans 16-åriga karriär vid Finlands Fackförbunds Solidaritetscentral SASK tar slut. Därefter byter han jobb och går vidare mot nya utmaningar.

Under årens lopp har Quesada sett både små och större segrar i Sydostasien, där han har arbetat med solidaritetsfrågor och byggt upp samarbetsorganisationer på de finländska fackförbundens vägnar.

”SASK har bidragit till att facken stärktes, så att arbetstagarna kan förbättra sina arbets- och levnadsvillkor. En sak som jag är nöjd med är att fackförbunden har ökat i antal, liksom även fackens kapacitet och förmåga att driva kampanjer. Fackförbunden i länderna på det södra halvklotet har också framgångsrikt lyckats åstadkomma förändringar i det asiatiska arbetslivet”, menar han. 

Quesada nämner några exempel på förbättringar, bland annat att filippinska kvinnors moderskapsledighet förlängdes från 60 dagar till 105 dagar, och att myndigheterna tog fram lagstiftning om garanterad hälsovård för alla. Dessa ändringar i Indonesien är resultatet av att man genomdrivit rätten till social trygghet för alla, vilket tidigare gällde enbart för arbetstagare i ett formellt anställningsförhållande.

”Efter att ILO:s konvention om hushållsarbetare ratificerades, drev fackförbunden frågan om lagstiftning på detta område, och nu finns det lagstiftning som täcker hushållsarbetare på Filippinerna”. 

”I denna del av världen motsätter sig regeringarna ofta fackanslutna arbetstagare, eftersom det minskar deras möjligheter att kontrollera arbetstagarna.”

Enligt Quesada är det utmanande att genomdriva förändringar i asiatiska samhällen på grund av den politiska instabiliteten och andra faktorer så som korrupta system och regeringar.

Regeringarna tar systematiskt i bruk olika praxis och bestämmelser som innebär att fackförbundens och arbetstagarnas ställning förblir svag. Kollektivavtalsförhandlingar inom vissa sektorer så som för statliga tjänstemän och för lärare i offentliga skolor erkänns dessutom inte i lagen. 

”Hur ska vi komma åt detta? Vi måste ändra på lagarna”, svarar han.

Dessutom är organisationsgraden i asiatiska länder så som på Filippinerna och i Indonesien låg. Endast cirka 5 procent av arbetskraften är organiserad i fackförbund.

”Ungefär 30–60 procent av arbetstagarna i denna region finns inom den informella ekonomin, vilket innebär att de inte omfattas av officiella bestämmelser. Dessutom lägger företagen aktivt ut sin verksamhet på entreprenad”. 

”Men just detta är vad vårt arbete i kärnan handlar om. Vår kamp för starkare fackförbund och bättre arbetsvillkor kommer att fortsätta ända tills facken verkligen har tillräckligt med förutsättningar att ändra på systemet och praxisen”, säger han och fortsätter:  

”Jag anser att Finland är ett mönsterland för den fackliga rörelsen, och för demokrati, rättvisa och jämställdhet. Många av oss i länderna på södra halvklotet ser er i Norden som idealiska samhällen. Detta påminner oss om att förändringar är möjliga”.

En av de viktigaste framgångshistorierna under SASK:s existens är utan tvekan uppbyggnaden av det indonesiska ASPEK, som är landets största servicefack. Detta fackförbund har fått starkt fotfäste på den kommersiella sektorn och inom detaljhandeln, i synnerhet i indonesiska stormarknader och köpcentra.

PAM samfinansierar solidaritetsprojektet som förvaltas av SASK, vilket bidrar till att stärka ASPEK Indonesien. Den fjärde partnern i projektet är UNI Global, för vilket Indonesien är ett strategiskt viktigt land. PAM, SASK och UNI Global är mycket engagerade i att stödja ASPEK.

”ASPEK grundades år 2000 som en sammanslutning av olika privata servicefack, i likhet med hur PAM uppkom. Med stöd av servicefackens världsfederation UNI kunde dessa fackförbund slås samman och bli ASPEK”, berättar han.

När SASK kom med i bilden år 2010, koncentrerade man sig i början på samarbetet för att stärka medlemsavgifterna. Syftet var att övertyga de anslutna lokala förbunden att höja sina inbetalningar till den fackliga sammanslutningen ASPEK. Men det var lättare sagt än gjort.

”Vid den tiden var medlemsavgiften 250 indonesiska rupier (cirka 0,15 euro). Det tog fyra år av kampanjarbete för detta syfte och vissa fackförbund hotade till och med att lämna ASPEK. Nu tillämpar vi ett system där avgiften fastställs enligt en viss procentsats varje månad, och 30 procent av denna summa går till ASPEK. Förbundskongressen började tillämpa denna viktiga princip år 2019. Det är en av våra största segrar”, säger han.

Om detta går bra, kan ASPEK:s verksamhet bli ekonomiskt hållbar inom de närmaste fem till tio åren, menar Marlon Quesada. Därefter är avsikten att småningom öka betalningarna som styrs till ASPEK från 30 till 50 procent. 

Framför allt tack vare detta projekt kunde ASPEK organisera nya fackförbund och utbilda fackförbundens ledare så att de kan driva kollektivavtalsförhandingar. 

Genom ASPEK:s projekt har man grundat 59 nya fackförbund med sammanlagt 36 175 nya medlemmar, som arbetar bland annat för IKEA, de koreanska Lotte-köpcentren, ISS renhållning och säkerhetstjänster, samt Nokia G4S. Projektet har också bidragit till undertecknandet av 26 nya kollektivavtal och förnyandet av 24 tidigare avtal. Under projektets löptid omfattade kollektivavtalen 52 800 arbetstagare.

”ASPEK lyckades med att organisera arbetstagarna i de koreanska Lotte-köpcentren och i landets största stormarknad Hero. Här har vi alltså bevis på ett välgjort arbete. Förbundet har också samma ansats då de organiserar arbetstagare på andra köpcentra”, tillägger han.

”En annan stor framgång har varit ASPEK:s bidrag till löneförhandlingarna. Den sektorsvisa minimilönen i Jakarta ökade med 8 procent år 2018 och 8,5 procent år 2019 för arbetstagare inom handeln. Denna löneökning omfattar cirka 800 000 till 1,3 miljoner arbetstagare”, förklarar han.  

”Minimilönen i Indonesien är 225 euro i månaden, så därför ska löneökningar granskas mot denna bakgrund.” 

Genom alla dessa framsteg har ASPEK fått erkännande också av den indonesiska regeringen och arbetsgivarna. 

För närvarande leds ASPEK av en kvinnlig ordförande, Mirah Sumirat, även om Indonesien och landets fackliga rörelse är mansdominerad.  

”PAM kunde utan tvekan bidra till denna utveckling”, anser Quesada. 
 

Organiseringsarbetet i länderna på södra halvklotet kan inte jämföras med den modell som vi är vana vid från arbetsplatserna i Norden. I Indonesien måste varje affär gås igenom separat, viket innebär att man får ta ett företag, ett förbund och ett kollektivavtal i taget. Den fackliga rörelsen tillämpar alltså en företagsbaserad modell, vilket ger upphov till tvister. 

”Samma detaljhandelskedja har då möjlighet att säga upp fackanslutna arbetstagare och ersätta dem med arbetstagare från andra affärer”, förklarar han. 

Största delen av arbetstagarna är inte heller fast anställda, vilket innebär att de inte kan stöda sig på något kollektivavtal.

”När vi lyckas övertyga arbetstagarna om att organisera sig i ett förbund, men det slutar med att de förlorar sitt arbete och sina utkomstmöjligheter, framkallar det djupa skuldkänslor hos oss.” 

Riskerna med facklig organisering är alltså stora. Förbunden är medvetna om detta och måste därför bedöma vilka arbetsplatser som med större sannolikhet kommer att genomföra organiseringen framgångsrikt. 

”Vi framhäver alltid att det inte är arbetstagarnas fel, utan problemet ligger i själva systemet”.

I det indonesiska parlamentet godkändes nyligen en lag som försämrar arbetstagarnas rättigheter (den s.k. Omnibus-lagen om sysselsättningsskapande åtgärder). Marlon Quesada är oroad över detta och säger att lagen kommer att påverka arbetstagarnas anställningstrygghet, löner, arbetsvillkor och sociala trygghetssystem. 

Enligt Omnibus-lagen kan alla typer av arbete läggas ut på entreprenad, vilket innebär sämre villkor för arbetstagare med fasta anställningar eller regelbundet arbete. Visstidsanställningar kan följa på varandra utan inskränkningar. Listan över försämrade arbetsvillkor är lång: slopat avgångsvederlag, konsekvenser för minimilönen, uppluckring av lagen om uppsägningar, slopade straffrättsliga påföljder för arbetsgivare som bryter mot arbetslagstiftningen, osv. 

Tidigare i oktober månad anordnades en landsomfattande strejk där arbetstagare gick ut på gatorna för att demonstrera mot Omnibus-lagen. Regeringen reagerade med total tystnad.

”Omnibus-lagen står i konflikt med ILO:s och FN:s mål för hållbar utveckling. Därför behöver vi tryck utifrån som riktas ända upp mot presidenten.”

”De flesta politiska partier kontrolleras av arbetsgivarna och armén. Därför är situationen mycket utmanande. Om man lägger till COVID-19 i denna ekvation, leder det till att facken försvagas och arbetstagarna fråntas sina rättigheter. Vi kommer att se konsekvenserna av allt detta först om ett par månader”, bedömer Quesada.

Han är också oroad över det vitt spridda våldet mot fackliga representanter. I länder som Indonesien, Filippinerna och Kambodja kan man mista livet bara för att man tillhör ett fackförbund. 

”Polisen och gangstergäng hotar och trakasserar fackanslutna medlemmar såväl verbalt som fysiskt. Sorgligt nog är regeringen medveten om dessa trakasserier, men väljer att inte ingripa”, säger han.

Marlon Quesada minns många våldsamma sammanstötningar med polisen då han som ung arbetade på en fabrik som facklig representant.

”Detta skedde 1985 under diktaturen med president Marcos. En äldre facklig representant bad mig kolla upp vem som är företagets ägare, vilken polis som skyddar ägaren och vilket gangstergäng som polisen hade rekryterat. Den erfarenheten har hjälpt mig verkligt många gånger också senare.”   

Han tror att facken har en nyckelposition då de driver på förändringar. Under årens lopp har fackförbunden spelat en viktig roll i att bygga upp samhällsstrukturerna. 

”Jag hoppas verkligen att solidaritetssamarbetet mellan de finländska fackförbunden och förbunden i länderna på södra halvklotet får fortsätta, så att arbetstagarna kan dra nytta av det och förbunden kan svetsas samman i ännu högre grad.”

När denna artikel publiceras har Marlon Quesada redan börjat arbeta för Internationella byggnads- och träindustriarbetareunionen.  

”Jag återvänder till mina rötter inom facklig organisering innan jag går i pension”, säger han med ett leende.