Genom rätt typ av stöd kunde man förbättra sysselsättningsmöjligheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning
Att anpassa arbetet och arbetsmiljön handlar ofta bara om god vilja från arbetsgivarnas sida. Bild: GettyImages.
I Finland är endast 2–4 procent av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning ute i arbetslivet. En betydligt större andel av alla dem med intellektuell funktionsnedsättning kunde sysselsättas i vanligt avlönat arbete, främst inom servicebranscherna, om de bara skulle få chansen.
Enligt förbundet Kehitysvammaliitto finns det cirka 25 000 personer i arbetsför ålder med intellektuell funktionsnedsättning i Finland. Endast cirka 500–600 av dem har avlönat arbete, även om man bedömt att åtminstone 3 000 personer med intellektuell funktionsnedsättning som inte bara har utbildning utan också vill arbeta skulle kunna sysselsättas i avlönat arbete.
Enligt Simo Klem, som är sysselsättningsexpert inom Kehitysvammaliitto, har Finland hamnat ordentligt på efterkälken jämfört med exempelvis Kanada, där 26 procent av alla personer med intellektuell funktionsnedsättning har avlönat arbete. I Finland är motsvarande sysselsättningssiffra 2–4 procent.
”Personer med intellektuell funktionsnedsättning söker sig inte nödvändigtvis ut i arbetslivet här i Finland, eftersom denna möjlighet inte framhävts, eller så har man inte givit dem något stöd. Om vi ger dem rätt typ av stöd, kunde vi förbättra sysselsättningsgraden relativt mycket”, säger Klem.
Utmanande att komma in på arbetsmarknaden
När en person med intellektuell funktionsnedsättning börjar söka jobb, är det första hindret på vägen frågan om hur vederbörande ska få sysselsättningsfrämjande service. Klem menar att många arbetssökande med intellektuell funktionsnedsättning får höra på TE-byrån att ”du är ju faktiskt pensionerad” eller ”dessa tjänster är avsedda endast för arbetslösa”, även om personer som får invalidpension enligt lagen också har rätt till sådan service.
”Det är tråkigt att TE-byråerna inte följer principen om likabehandling”.
Med undantag för några få stora städer är det i Finland fortfarande svårt för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till arbetsträning samt stödtjänster som främjar deras möjligheter till sysselsättning.
”En person med funktionsnedsättning kan behöva stöd för att söka jobb och börja arbeta. Att organisera en arbetstränare exempelvis via den funktionshinderservice som tillhandahålls av kommunen är helt avgörande i sådana fall. Om det går att organisera, finns det en person som går vid den berörda personens sida och ger honom eller henne stöd”.
För personer med funktionsnedsättning kan det vara svårare att få jobb om det finns andra sökande, även om arbetsgivaren inte får diskriminera någon på grund av handikapp. Det kan vara svårt att bevisa att den berörda personen inte valdes ut för jobbet just på grund av sitt handikapp.
Vad säger lagen?
Finlands grundlag garanterar att alla har likvärdiga möjligheter att delta i arbetslivet. I diskrimineringslagen finns närmare bestämmelser till exempel om diskriminering, vilket innebär att arbetsgivaren inte får diskriminera någon på grund av funktionsnedsättning, samt om att arbetsgivaren är skyldig att göra rimliga anpassningar vid behov. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och i synnerhet artikel 27 i denna konvention, gäller arbetsliv och sysselsättning.
”Det är en utmaning för personer med intellektuell funktionsnedsättning att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Men när de väl har fått det stöd de behöver, kan de förhandla med arbetsgivaren om att anpassa arbetsuppgifterna och tillhörande arrangemang i samband med arbetsträningen.”
Arbetsgivaren vet inte nödvändigtvis hur det fungerar med sådana anpassningar eller bryr sig inte alltid om att göra dem. Enligt Klem handlar sådana anpassningar om att arrangera arbetet så att arbetsuppgifterna är tydliga och begripliga. Då krävs ofta en översyn av arbetsmiljön, så att arbetet ska fungera.
”Tills vidare görs detta i ganska liten utsträckning, även om arbetsgivaren enligt våra lagar och konventioner är skyldig att göra detta”, berättar Klem.
Två olika sidor av öppen arbetsverksamhet
Personer med intellektuell funktionsnedsättning styrs ofta vidare till arbetsverksamhet, dvs. sådan verksamhet som liknar yrkesarbete, om de inte har de rätta förutsättningarna för att jobba ute på arbetsmarknaden. Sådan verksamhet finns numera också ute på vanliga arbetsplatser. Då jobbar den berörda personen på en riktig arbetsplats, men har inte ett avlönat anställningsförhållande. Om arbetet eller verksamheten uppfyller vissa villkor som gäller i ett anställningsförhållande, är det då faktiskt fråga om ett anställningsförhållande, vilket är problematiskt enligt Klem. I Finland finns det för närvarande cirka 2 000 personer med intellektuell funktionsnedsättning som arbetar inom sådan öppen arbetsverksamhet.
Personer med intellektuell funktionsnedsättning får oftast deltidsanställning där de utför presterande eller assisterande arbetsuppgifter. Inom servicebranschen finns det faktiskt mer möjligheter till sysselsättning än inom många andra branscher.
”På restauranger och caféer finns det arbetsuppgifter som handlar om att till exempel städa eller hjälpa till i köket. I affärer kan det vara aktuellt att fylla på varor i hyllorna och sköta om maskinen för pantflaskor, ägna sig åt fastighetsskötsel, ta emot varuleveranser och packa ihop varor, men också i viss mån att assistera på kontoret. Många vill ha precis sådana arbetsuppgifter, eftersom de är tydliga och begripliga”, berättar Klem.
Projektet ”Palkkaa mut” ledde till att drygt 50 med intellektuell funktionsnedsättning sysselsattes
Projektet ”Palkkaa mut” (Anställ mig), som anordnades av Kehitysvammaliitto och som avslutades vid årsskiftet, omfattade tre delar: arbetssökande och arbetsgivare samt stöd till arbetssökande. Detta projekt fokuserade på att ge personer med intellektuell funktionsnedsättning bättre möjligheter till sysselsättning och tillträde till avlönat arbete. Projektet grundade sig på behovet av att utveckla arbetsträningen inom området för funktionshinderservice i de största städerna.
Simo Klem, som arbetat med detta tvååriga projekt, konstaterar att 51 personer sysselsattes på 7 olika orter under projektets löptid. Dessutom har 67 personer fått göra en arbetsprövning eller arbetspraktik.
”Jag anser att detta är en bra siffra, om man ser till projektets procentuella effekt, då det har lett till att över 50 nya personer omedelbart kunde sysselsättas. I Finland finns det för närvarande endast cirka 500–600 personer med intellektuell funktionsnedsättning som har avlönat arbete”, berättar han.
Outnyttjad arbetstagarpotential
Ur arbetsgivarens perspektiv lönar det sig alltid att anställa den person som är lämpligast för arbetsuppgiften. Enligt Klem finns det också många sådana presterande eller assisterande arbetsuppgifter där det rentav kan vara svårt att hitta arbetstagare, framför allt deltidsanställda.
”I allmänhet har människor en viss uppfattning om personer med intellektuell funktionsnedsättning. Men man ska komma ihåg att bland dessa personer finns det sådana som är mycket kompetenta och som har yrkesutbildning, som vill jobba och som också är verkligt motiverade att arbeta”, tillägger han.
Via Kehitysvammaliitto kan man reda ut hur det går att anställa personer med intellektuell funktionsnedsättning.
I PAM:s kommande målprogram presenteras tankar kring hurudant ett humant samhälle är, och dessutom skapas visioner om hur ett samhälle som betjänar alla på ett jämlikt sätt skulle se ut.