Jag – en kandidat?

Kommunalvalet hålls i april nästa år och kandidatuppställningen är i gång som bäst. Partierna söker febrilt efter lämpliga kandidater till sina listor.  

”Man söker efter balans i fråga om kön, ålder och boningsort ännu fram till mars”, säger Sami Borg, forskare i politik vid Tammerfors universitet och känd från valvakorna på TV. 

Utgående från hans studie Kuntavaalitutkimus 2017  kan man dra den slutsatsen att pålitliga och dugliga kandidater som kan ta hand om gemensamma saker står högt i kurs. Sådana som för fram sina synpunkter. 

Dessa drag var nämligen – förutom partitillhörigheten – de mest betydande kriterierna i det förra kommunalvalet då väljarna bestämde vem de gav sin röst till.

Om kandidaten har en bred bekantskapskrets och ett stort antal vänner på Facebook, så kan det vara en fördel. 

”Knappt hälften av de som röstade i kommunalvalet, dvs. 44 procent, kände sin kandidat personligen. Det är en betydande andel jämfört med riksdagsvalet”, säger Borg.

Enligt Borg är åldern inte en avgörande faktor när en väljare funderar vem hen ska rösta på. Ändå finns det ofta så få kandidater under 25 år, att det till och med kan försämra valdeltagandet. Av de nuvarande ledamöterna är endast 4 procent under 25 år. 

Kvinnorna var markant underrepresenterade. Av både kandidaterna och de invalda var cirka 40 procent kvinnor. Även ensamstående, låginkomsttagare och personer med utländsk bakgrund var underrepresenterade både bland kandidaterna och bland fullmäktigeledamöterna.

Högre utbildade, personer som är aktiva i arbetslivet och arbetstagare inom den kommunala sektorn samt företagare var å sin sida överrepresenterade.

Man kan förstås fråga sig varför man i valet ens borde sträva efter representativitet.  

”Därför att också de som hör till andra yrken och andra grupper bör få sin röst hörd på ett jämlikt sätt. Olika grupper har olika åsikter, och att få fram dem hör till demokratin. Det är inte konstigare än så”, svarar Borg.

De Grönas ledamot kommenterar:  ”En blygare människas röst ska bli hörd”

”Jag fick en helt egen kick att ställa upp i senaste kommunalval. Jag hade blivit vald till Årets åskådare på Villmanstrands stadsteater, och jag bestämde mig för att i samband med detta försöka komma med i fullmäktige och främja kulturfrågor. Jag jobbade inom turistbranschen och visste därmed att kultur och turism går hand i hand.

Kommunalpolitik passar för den som vågar säga sin åsikt, men också blygare människor bör få sin röst hörd. För mig har det varit jättespännande att be om ordet! I fullmäktige och i nämnderna i Villmanstrand finns sådana som jobbar inom industrin och den offentliga sektorn, till exempel flera sjukskötare, men bara ett fåtal människor från den privata tjänstesektorn. Man behöver inte vara forskare, doktor, ingenjör eller annars särskilt högt utbildad för att ställa upp i valet.

I De Grönas lilla fullmäktigegrupp består av endast sex personer och det innebär att vi får lägga en massa krut på att försöka ändra tjänstemännens förslag. I kultur- och idrottsnämnden, som jag är medlem i, har det varit lättare att påverka. 

Allt sker ganska långsamt i kommunalpolitiken. En fullmäktigemotion går igenom hela maskineriet innan den kommer till fullmäktige. Jag har bland annat alldeles nyss lämnat en motion om att skaffa sorteringskärl till simhallen och stadens övriga lokaler. 

Den här hösten hade vi samarbetsförhandlingar på mitt jobb, och som ett resultat av dem flyttades jag i det lokala handelslaget från att ha arbetat som försäljningsförhandlare inom hotell- och restauranghandeln över till Prisma. På mitt förra jobb var det med tanke på arbetstidsplanering lätt att delta i olika seminarier, men det återstår att se om man också inom handeln uppskattar arbetstagarnas samhälleliga aktivitet.”

Leena Lipiäinen-Medjeral
Villmanstrand

SDP:s ledamot kommenterar:
”Några lättsamma fraser och sen till själva saken”

”Kommunalpolitik handlar inte om intriger i kabinett, utan gemensamma strategiska avsikter. Visst har partierna olika intressen och visst är man av olika åsikt om saker och ting, men det är den gyllene medelvägen man söker för kommuninvånarnas bästa.
Det här är en uppgift för vanliga medborgare för att göra vardagen smidigare. Det är ju kommunens service vi bestämmer om. 

Vi har gjort investeringar i Kankaanpää. Vi har fått skiftesvård på daghemmet för oss som har skiftarbete. Vi satsar också på hobbyverksamheten – sportplanerna är i tipptoppform och en skatepark är på kommande. Inbesparingarna svider dock.

Eftersom vi är en s.k. avfolkningskommun har vi bland annat tvingats stänga byskolor på grund av sjunkande elevantal.
Jag har varit ordförande för bildningsnämnden, och det har öppnat mina ögon. En del ärenden är så lagstadgade att vi inte kan säga varken bu eller bä, men i andra frågor ger vi politisk handledning. Nu när jag har varit med under tre fullmäktigeperioder vill jag ge plats åt andra. Jag känner att jag har gett mitt allt, och därför tänker jag inte längre försöka mig på en fjärde period. Nu är det någon annans tur. Det skulle vara speciellt önskvärt att få in unga, så att kunnandet lever vidare. 

Som försäljare vid K-market har jag fått respons av kunderna om kommunala beslut, men jag kan ju inte börja prata politik medan jag jobbar. Ibland har jag lust att säga att ”kom till utgången när min arbetstur slutar på kvällen, så kan vi diskutera mera”.  

Jag kan inte nämna någon särskild bedrift som jag har gjort, men det har varit fint att få vara med och bestämma om saker med det här fantastiska gänget. Social som jag är, så har det varit lätt för mig att komma med. Några lättsamma fraser och sedan till själva saken.”

Sari Pihlajaniemi
Kankaanpää