Professor Melin: I skuggan av avveckling av normer vill man försämra arbetsvillkoren

Bort med förmyndarskapet! Vi vill väl alla bort från onödiga regler?

Avveckling av normer ingår i de spetsprojekt som regeringen påbörjade för tre och ett halvt år sedan: man rensar upp i lagar, minskar byråkratin och förenklar för företagen.

Det låter bra, men när det gäller arbetslivet har avvecklingen av normer varit en konfliktfylld kamp. Fackföreningsrörelsen har gång på gång motsatt sig regeringens förslag – vissa av dem har regeringen dragit tillbaka, andra inte.

Den här hösten är det återigen stormar i luften. Fackföreningsrörelsen vill med gemensamma åtgärder förhindra att regeringen försämrar uppsägningsskyddet för arbetstagare på företag med mindre än 20 anställda. Man bör komma ihåg vilka faser man har gått igenom för att komma hit till det stora bråket i slutet av mandatperioden.

Professor Harri Melin svarar i telefon i Tammerfors. Han uppmärksammar två saker i avvecklingen av normerna inom arbetslivet som skett under de senaste åren. Melin är professor i sociologi och forskare på Arbetslivets forskningscentral och har kunskaper om fackföreningsrörelsen.
För det första: när man strävar efter flexibilitet och sysselsättning har metoderna som används varit oproportionerliga och har endast omfattats av arbetsgivaren. Regeringens proposition har generellt understötts av Finlands Näringsliv EK, arbetsgivarorganisationerna och Företagarna i Finland.

”I regeringens verktygslåda ingår det dock inte att man kräver eller förutsätter något från arbetsgivarens sida”, säger Melin undrande. Man skulle kunna kräva att arbetsgivarna skulle minska ofrivilligt deltidsarbete.

För det andra håller man samtidigt som man annars avvecklar normerna i arbetslivet på att sätta upp normer för arbetslösa och kontrollera dem ännu mer.

”Den stora bilden är att man i högre och högre grad styr över de arbetslösa.”

Aktivitetsmodellen som trädde i kraft i år kräver att man som arbetslös arbetar eller har en annan aktivitet enligt det som lagen kräver i perioder på cirka tre månader, annars sänks det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet med knappt 5 procent. Tusentals människor motsatte sig modellen på en demonstration på Senatstorget i Helsingfors i februari.

Regeringen kommer också att ta den så kallade aktivitetsmodellen nummer två, som sätter upp normer för antalet jobbansökningar för arbetslösa under hot om karens, till behandling i riksdagen.

Man har redan tidigare minskat ner på det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet med hundra dagar till 400 dagar. Förhöjningsdelarna minskades ner.

Servicebranschernas arbetstagare deltog likaså i demonstrationen i februari mot aktiveringsmodellen.

Avvecklingen av normer har minskat regleringarna för företagen i synnerhet inom servicebranscherna. Handelns öppettider blev fria 2016. Melin tolkar det som att konsumenternas rätt att köpa när de vill värderades högt.

”Man har talat mindre om att de anställda samtidigt får arbeta mer under obekväm arbetstid, på kvällar och på nätter.”

Totalreformen av alkohollagen, som var under beredning länge, trädde i kraft 2017. Reformen av yrkesutbildningen skar ner på undervisningen och tog strömmen av inlärning i arbetet även till servicebranschernas arbetsplatser.

Vad annars ryms i detta spektrum av avveckling av normer i arbetslivet? Om vi lämnar professor Melin i fred en stund och tittar tillbaka på några av förändringarna de senaste åren.

Statsminister Juha Sipilä presenterade det så kallade samhällsfördraget som lösning på problemen med Finlands priskonkurrensförmåga år 2015. När det inte föll i god jord hos fackföreningsrörelsen presenterade man istället så kallade tvångslagar, som försvagade arbetsvillkoren för alla finländare. I förslagen ingick bland annat nedskärningar i övertids- och söndagsersättningarna, begränsning av rätten till semester, försämring av sjukledigheterna och att göra vissa söckenhelger till dagar utan lön.

Fackföreningsrörelsens stora demonstration på Järnvägsstationen i Helsingfors i september 2015 hölls mot försämringarna.

STOP-demonstrationen motsatte sig tvångslagarna i september 2015.

Tvångslagarna stoppades och fackföreningsrörelsen godkände istället, i sysselsättningens namn, det så kallade konkurrenskraftsavtalet år 2016. Arbetstagarna var med i åtgärderna för att öka konkurrenskraften och sysselsättningen genom att bland annat förlänga arbetstiden till i genomsnitt 24 timmar om året utan att inkomstnivån höjdes. Socialskyddsavgifterna flyttades över från arbetsgivarnas till arbetstagarnas konto.

I konkurrenskraftsavtalet fanns tanken att regeringen skulle komma överens om ändringar i arbetslagstiftningen och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet tillsammans med arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna och att man skulle ge upp ytterligare nedskärningar i arbetslöshetsskyddet.

En ändring av kollektivavtalslagen förlängde prövotiden och förkortade arbetsgivarens så kallade återanställningsskyldighet efter uppsägning. Långtidsarbetslösa fick anställas under en begränsad tid utan motiverade skäl. Semesterlagen minskade intjäningen av semester under familjeledigheter.
Lokala avtal var på löpsedlarna när regeringen ville öka avtalen på arbetsplatserna genom lagstiftning, vid sidan av kollektivavtalen.

I augusti 2018 bjöd PAM in statsministern till sin regering för att förklara varför man inte höll löftena rörande konkurrenskraftsavtalet. I synnerhet åtgärderna mot arbetslösa med tillhörande aktivitetsmodell har förberetts antingen helt utan att höra arbetsmarknadsorganisationerna eller genom att höra dem men inte komma överens med dem.

Harri Melin anser att avveckling av normer generellt är ett vettigt förnyelsearbete. Han tolkar det dock som att man i arbetslivet har velat försämra arbetsvillkoren och minska fackföreningsrörelsens makt i skuggan av det.

”Den nuvarande högerregeringen försöker under sin mandatperiod tydligt förändra arbetslagstiftningen och samtidigt försvaga fackföreningsrörelsens ställning.”

Han säger att man vill avskaffa vår arbetsmarknadsmodell, som bygger på avtal.

”Det är ett politiskt mål, inte bara ord.”

”De åtgärder som man har vidtagit i normavvecklingens eller sysselsättningsökningens namn har handlat om att försvaga och luckra upp kollektivavtalens allmänbindande verkan”, analyserar Melin. Allmänbindande verkan innebär att samma minimiarbetsvillkor ska följas på alla företag i branschen.

”Avveckling av normer – det är det ideologiska verktyget för Sipiläs regering”, säger han.

Enligt Harri Melin behövs en stark fackförbundsrörelse i Finland för att förbättra arbetstagarnas roll. Bild: Annina Mannila

Sedan kommer vi till höstens heta konflikt. Regeringen vill försämra villkoren för arbetstagare på företag med under 20 anställda genom uppsägningar av personliga skäl, vilket man meddelade under ramförhandlingarna i våras. PAM har, precis som de övriga förbunden inom FFC, meddelat att man inleder fackliga åtgärder. Det säger också Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ, sjukskötarnas Tehy och experternas Pro.

Enligt propositionsutkastet ska det bli enklare att säga upp dem som bryter mot eller försummar sina arbetsskyldigheter. Fackföreningsrörelsen har framfört att uppsägningarna på grund av personliga preferenser skulle bli vanligare, men att sysselsättningen inte skulle öka. Försämringen skulle röra cirka 347 500 företag, det vill säga cirka 97 procent av våra företag (Statistikcentralen 2016). Uppsägningsskyddet skulle försämras för uppskattningsvis en tredjedel av de sysselsatta.

Det andra förslaget under ramförhandlingarna, att underlätta visstidsanställningar för personer under 30 år, tog regeringen bort.

Enligt Melin är det som världen och Europa behöver just nu en stark fackföreningsrörelse.

”Just nu skulle vi behöva rimliga löneförhöjningar och att stärka arbetstagarnas ställning”, säger Melin och motiverar det med att världens tillstånd och naturens välbefinnande kräver en hållbar utveckling.

”I fortsättningen gör vi inte mer och billigare, utan mindre och dyrare."