Tusentals euro för lite i lön – arbetstagaren nöjde sig inte med underavlöning
Vid underavlöning behåller arbetsgivaren själv sådana pengar som skulle höra till arbetstagaren. Teckning: Anja Reponen
En caféarbetare som flyttat från utlandet till Finland fick för lite lön. Den modiga arbetstagaren nöjde sig inte med detta, utan sökte sina fordringar via förbundet och slutligen via rätten.
Hon är ung och har flyttat till Finland från utlandet. Hon känner inte till landets seder, men behöver ett jobb.
Dessa faktorer kopplas ofta till situationer då en person utnyttjas i arbetslivet och får för liten lön.
Det som gör det här fallet speciellt är att personen, som vi kan kalla Alina, tog sin underavlöning via förbundet ända till rätten.
Alina talar ganska bra finska. Hon är moderskapsledig och sköter sitt lilla barn hemma och berättar över en kopp kaffe om sitt nya ”underbara jobb”. Hon skrattar till och säger att hon numera mycket väl vet vad ett kollektivavtal är. Så var det inte i början då hon precis flyttat till Finland från Ryssland.
Efter ungefär ett år sade hon upp sig från sitt caféjobb, eftersom hon ville byta till en livligare arbetsplats. Arbetsgivaren meddelade att hon inte behöver betala någon slutlön och att Alina inte längre behöver arbeta. Som medlem i PAM tog Alina kontakt med förbundet. Hon uppskattade att slutlönen med semesterersättning mycket väl kunde uppgå till under 2 000 euro.
Starka och tydliga grunder
Ärendet hamnade hos Toni Åman, ombud vid Helsingfors-Nylands regionkontor, som en arbetstvist. Åman försökte nå en överenskommelse, men arbetsgivaren svarade inte på kontaktförsöken.
Alina blev överraskad av summan av lönefordringarna som Åman räknade ut:
”Det blev ju en mycket större summa! Enligt hans beräkningar nästan 7 000 euro. Det var en överraskning”, berättar Alina.
Omkring 35 procent av de tvister som sköts i förbundet är just från turism-, restaurang- och fritidsbranschen. Inom branschen finns många små arbetsgivare som inte hör till något arbetsgivarförbund.
Exempelvis ifjol sköttes totalt över 800 arbetstvister i förbundet. Dessutom gick 79 fall vidare till domstol eller fortsatta medlingsförhandlingar med rättshjälp från förbundet.
Fallet gick slutligen till rätten, men det var inget Alina stressade över. I rättshjälpsansökan skriver ombudet Åman att arbetsgivaren tydligt har betalat ut lön som underskrider lönen enligt kollektivavtalet och låtit bli att betala slutlönen samt övriga fordringar i anslutning därtill i enlighet med kollektivavtalet.
”Det finns starka och tydliga grunder för arbetstagarens fordringar”, står det i ansökan.
Lönedelarna bör specificeras
Alinas timlön var hela tiden 8,0 euro, då den riktiga timlönen enligt kollektivavtalet för ett par år sedan uppgick till mellan 8,03 euro och 10,14 euro. Hon har med andra ord fått praktikantlön hela tiden.
Arbetsgivaren meddelade i sitt bemötande till rätten att timlönen på 8,0 euro inte var praktikantlön, utan arbetsgivaren hade föreslagit denna lön för arbetstagaren.
”Arbetstagaren har samtyckt till arbetsgivarens förslag”, står det i bemötandet.
I Finland kan man inte avtala om lön som en överenskommelse mellan två parter. Arbetsgivaren kan inte betala en arbetstagare mindre än det som står i kollektivavtalet.
”Kollektivavtalet som ska följas är en del av den tvingande lagstiftningen för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Mindre lön kan man inte betala, även om parterna skulle ha kommit överens om detta i arbetsavtalet”
”Kollektivavtalet som ska följas är en del av den tvingande lagstiftningen för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Mindre lön kan man inte betala, även om parterna skulle ha kommit överens om detta i arbetsavtalet”, säger Åman.
Kollektivavtalet är ett stort skydd för arbetstagaren som är den svagare parten då man gör upp ett arbetsavtal.
Alina, varför gick du med på en liten lön?
”Detta var min andra arbetsplats i Finland sedan jag hade flyttat hit från Ryssland. För det här jobbet betalades ändå mera än på min första arbetsplats, som var serveringsarbete. Jag måste behålla mitt uppehållstillstånd så jag måste ha ett jobb, och då var lönen inte det viktigaste. Jag var ung och kände inte till systemen i Finland.”
”I Ryssland har chefen stor makt, och arbetstagaren kan inte säga emot. I Finland är chefen och arbetstagaren tydligen inte så långt ifrån varandra. Här har staten och lagstiftningen något att säga till om. Systemet i Finland är nog mycket bättre.”
Alinas lönefordringar:
Ersättning för underavlöning eller korrigering av timlönen 3 071 e
Semesterersättning 1 999 e
Lön för uppsägningstiden 787 e
Årsledighet för söckenhelger 613 e
Lön för väntetiden vid fördröjning av slutlön 450 e
Alla fordringar 6 921 e
Ta lönen till tals
Ombud Toni Åman tror att arbetstagarna ibland tvingas hålla fast vid ett underavlönat arbetsförhållande mot sin vilja.
”Man kan tänka sig att arbetstagaren vet att hen får för lite i lön, men biter ihop och tänker att man behöver ett jobb”, funderar Åman.
Han uppmanar ändå arbetstagarna inom servicebranscherna att ta lönen till tals redan då arbetsavtalet ingås eller medan arbetsförhållandet pågår:
”Man kunde försöka kolla upp saken medan det råder blidväder och inte först när arbetsförhållandet har upphört, då det är mycket svårare att reda ut”, konstaterar Åman.
”Arbetstagaren har dock rätt att kräva det som fattas även då arbetsförhållandet upphört, och arbetsgivaren måste betala det.”
Rätt lön är arbetsgivarens ansvar
PAM:s jurist Julia Rintamo tog Alinas fall till tingsrätten 2019. Slutresultatet blev att rätten ålade arbetsgivaren att betala alla fordringar som fattades åt medlemmen och rättegångskostnaderna åt förbundet.
”Lyckligtvis hade arbetstagaren mod att föra sitt ärende vidare till förbundet för utredning. Hon fick all lön som fattades med dröjsmålsränta, om än i efterskott då arbetsförhållandet upphört”, säger Rintamo.
Även Rintamo anser att arbetstagarna ofta är i en svagare förhandlingsposition, särskilt under ansökningsprocessen och fortsättningsvis under prövotiden. Man måste ta emot jobbet som erbjuds på grund av ekonomiska realiteter och för att undvika karens.
”Trots att det ligger i arbetstagarens intresse att få rätt lön, är det i slutänden ändå arbetsgivarens ansvar.”
Detta är underavlöning
- Vid underavlöning betalar arbetsgivaren en lön som underskrider nivån i kollektivavtalet åt arbetstagaren. Även företag som inte organiserat sig i arbetsgivarförbund måste dock inom de flesta branscher följa kollektivavtalen på grund av deras allmänbindande karaktär. Så också inom servicebranscherna.
- Underavlöning är inte en straffbar gärning för arbetsgivaren. Detta lockar vissa arbetsgivare att dra ner på sina arbetskraftskostnader genom att erbjuda löner som underskrider kollektivavtalet.
- Arbetsgivaren måste betala arbetstagaren de lönefordringar som fattas med referensränta, ifall arbetstagaren kräver att få den lön som hör till hen.
- Underavlöning rör både finländska och utländska arbetstagare. Underavlöning är ett problem särskilt inom inkvarterings- och restaurangbranschen samt i långa underleverantörskedjor.
- Finlands regering har i enlighet med sitt regeringsprogram förbundit sig att förebygga underavlöning.
- Enligt FFC:s och PAM:s åsikt kräver förebyggande av underavlöning lagändringar. Enligt dem finns det skäl för regeringen att utreda kriminalisering av underavlöning, dvs. att göra det till ett brott, samt olika andra effektiva metoder.
- Enligt organisationerna borde arbetarskyddsmyndigheterna garanteras metoder att ingripa i utnyttjande av arbetstagare. Dessutom bör man tänka ut ytterligare möjligheter för offer för utnyttjande att få rätt i sin sak.
